Metaller
Metaller i låga halter förekommer naturligt i sötvatten och havsvatten. I sediment och organismer är halterna högre genom naturlig anrikning av metaller. Flera metaller har i små mängder viktiga biologiska funktioner. Men genom utsläpp till luft och vatten har förekomsten ökat mångfaldigt i flera områden av vårt land. Skador av metaller på organismer märks tidigt på djur- och växtplankton och på reproduktionen av fisk. Förhöjda metallhalter är allvarligt eftersom många metaller kan ge störningar vid relativt låga halter. De värsta skadorna orsakas av kvicksilver, kadmium och bly. Sedan 1983 mäts metallhalten i vatten indirekt, genom att undersökametallupptaget i vattenmossa. Vattenmossa tas från Testeboån, som i huvudsak endast påverkas av diffus metallbelastning, och utplanteras under två perioder per år i fyra åar. Vart femte år undersöks metallhalterna i sjö- och kustsediment. Påverkan från metaller i vattenmiljön är liten utom i två områden, Hoån med Göskensjöarna nedströms Hofors och i Järvstabäcken i Gävle. Här märks en pågående belastning av metaller. Diagrammen nedan visar kadmiuminnehållet i sediment i sjöarna nedströms Hofors. Om halten är över 7 mg/kg TS är den hög (TS är torrsubstans). Kadmiumhalten bör vara lägre än 2 för att det ska vara bra.  
Ovanstående diagram visar det höga krom- och nickelinnehållet i Östra Storsjöns ytsediment vid de undersökningar som görs vart femte år. Här märks en ökning av både kromhalten och nickelhalten. Kromhalt över 300 mg/kg TS och nickelhalt över 50 mg/kgTS är höga enligt Naturvårdsverkets bedömning.
Sedimenten i Gävles yttre fjärd innehåller mycket kvicksilver men trenden är kraftigt minskande. Halten är fortfarande över gränsen för skadliga effekter på organismerna. Diagrammet nedan visar utvecklingen på tre provtagningsplatser. 
|
